På några sekunder kan livet slå en volt...
Min styrka kommer från de motgångar jag genomlidit, min visdom från de misstag jag begått, och min kärlek från det jag förlorat. En storm gör att träden söker starkare rötter... Det är ur vår svaghet och vilja som vår styrka växer fram. Jag gör vad jag kan, med det jag har, där jag är. Tack för att du finns vid min sida, jag älskar dig Nicklas.
Allt som sker i mitt liv just nu är ett resultat av mina tidigare val. Jag ska lära mig av mina erfarenheter och gå vidare, se lösningen istället för problemet. Jag hittade ett väldigt bra citat som stämmer in ganska klockrent just nu; Spendera 80% av din tid till att fokusera på morgondagens möjligheter istället för gårdagens problem. Försöker vi köra in i framtiden med blicken fäst i backspegeln kommer vi att krocka.
Jag hade kunnat sitta här med vetskapen om att jag tagit en annan människas liv, ett annat alternativ inte ens suttit här själv.
Man ska aldrig tänka; "tänk-om-tankar" men från torsdagsmorgonen var det faktiskt dags att stanna upp och se hur framtiden skulle bli ifall jag skulle fortsätta leva mitt liv i samma riktning som tidigare. Man kan ju liksom räkna ut hur min framtid skulle se ut inom några år ifall jag inte gör något åt det nu. Det är lite skrämmande att byta väg, det kan låta konstigt, men jag vet inget annat än så jag levt fram tills nu. Samtidigt är det grymt mer skrämmande att stanna kvar på samma väg jag hittills gått efter, när jag ser att den vägen inte är särskilt lång eller lycklig.
Jag ska glädjas över det jag har kvar och inte sörja över det jag förlorat!
Kommentarer, 1 Deeper than deep.
Att vara rädd att förlora någon man tycker oerhört mycket om, är förmodligen självklart. Det finns två personer utöver min biologiska kärnfamilj som jag oroar mig över att förlora. Utan dessa två personer vore mitt liv otänkbart att leva. Det må verka bra, att stå någon så nära att man kan beröras ända in i själen. Men det är jobbigt också. Sjukt jobbigt.
Dessa två personer glädjs jag med i deras framgång och sörjer med dem i deras motgång. Jag berörs på ett djupt plan av deras livsval. Som tur är, är dessa personer kloka och lojala, människor jag kan lita på. Jag oroar mig inte över att de på något sätt skulle vara självdestruktiva då jag vet att de val de gör anser dom är det bästa just där och då. De kan känna empati och hjälpa människor i deras omgivning, utan att för den skull ha inslag av altruism. Vilket är otroligt viktigt för att hålla en hälsosam själ i trim.
Personligen ser jag upp till dessa underbara, starka individer och en av dem har varit, och fortfarande är, min förebild sedan barnsben. Hon är allt jag skulle vilja vara. I mitt ibland rätt så röriga liv har hon varit min stabilitet, min trygghet, den trogne och lojala. När känslor som jag har svårt att hantera dyker upp, så tänker jag; "Hur skulle Mia tänka och agera?" Därefter försöker jag ändra mitt tankesätt och hantera livet på det sätt jag ser att hon kan göra. Vilket också får mig att må så himla mycket bättre.
Mia, har jag aldrig sårat och kommer heller aldrig någonsin göra besviken. Hon är den vackraste varelsen som vandrar och kommer ha vandrat på denna jord.
En tankeställare?
En bild från gårdagen...
De första stegen
Hittade en gammal video jag lagt upp, hur det rör i mammahjärtat att se tillbaka :)
En dag på ...
Igår var vi på Leos lekland och lät Casper leka av sig...
... Men jag tror att Nicklas hade minst lika kul ;)
What's up?
... Att jag är förbannat kär!
My sweet little bad ass ;)
Mitt lilla go hjärta! ♥
Så här cool var han när vi var till Nicklas pappa och hälsade på, lite charmad blir man ju av det lilla trollet på bilden ;)
Jag är hemskt osäker i min mammaroll, därav har jag nyttjat resurserna av barnmorska, samtalskontakt och förskolan för att veta att jag håller mig på rätt bana. Mina vänner säger till mig att jag duger som mamma, att jag måste inse det själv och inte klanka ned på mig så mycket.
Det enda jag vet är att jag älskar min son, och jag skulle aldrig göra honom illa. Jag försöker göra de val som är bäst för honom och för mig även om det inte alltid blir till det bästa.
Nu har jag fått höra av förskole personalen att min son verkar trygg och glad. Vilket jag blir enormt lättad över att höra då jag många gånger är rädd att göra fel. Jag tror inte att jag gör fel, men på något sätt är jag rädd för det, alla situationer är inte så lätta att hantera och ibland orkar man helt enkelt inte och tar då den lättaste vägen ut. Jag tror heller inte att jag är ensam om att känna så här, osäkerhet med första barnet hör nog snarare till vanligheten. Då är det tur att man har olika resurser och vänner runt om kring sig som kan hjälpa en att se hur verkligheten ser ut. Jag måste lära mig att lyssna på majoriteten och av dem som besitter utbildad kunskap, och inte tro på mina nedvärderande tankar om mig själv.
Det viktigaste är att han blir älskad, får närhet och ömhet, mat på bordet, hemtrevlig miljö, rutiner och ett socialt, lärorikt liv omgiven av personer som bryr sig om honom.
Textiltryck
Nu har vi gått in i våran sista verkstad, vilket är textiltryck. Här har ni mitt första tryck jag gjort, vilket inte blev så där jätte lyckat men nu vet jag iallafall hur man gör så nu hade jag tänkt trycka sönder alla mina kläder och Caspers förstås ;)
Love her
Everytime they'd break her and pay, tear out her heart and leave her in pain
I never found out how she survived all of the sadness she kept inside
I never found out how she could lie with a smile on her face
and the scratches she'd hide
You could love her if you paid, you could have her everyday
You could love her if you prayed, you could have her every way
Down on her knees she bled on the floor, this hopeless life she wanted no more
Dead in her mind and cold to the bone, she opened her eyes and saw she was alone
She never found out how much I tried, all of the sadness she kept made me blind
She never found out how much I cried, the rope so tight on the night that she died
You could love her if you paid, you could have her everyday
You could love her if you prayed, you could have her every way
I never found out how she survived, a life lived in lies is a life of denial
I never found out how she could lie, with a smile on her face and the darkness inside."
Promenera mera
Mina promenader löper på, försöker öka km/h.
Promenera är väldigt bra för måendet också, man blir ju så himla mycket gladare! :)
Ge er ut i den fina naturen och sitt inte här framför skärmen och snoka ;)
"---"
Och så har jag hunnit göra den här bilden. Denna gjordes under en mindre glad dag.
Fri tolkning.
Pretending to be me
Det här var ju knappast det enklaste jag prövat på, det ska då föreställa mig själv. Jag är nöjd över resultatet, men frustrerad över att jag inte kan hantera en pensel bättre än så här. Färger och penslar är bara inte min grej. Man har liksom inte samma kontroll som man har med pennor och skuggor.
Jag skulle vara tacksam för tips när det kommer till det här med målning, någon som vill dela med sig?
Herbalife
Jag är lite fundersam ifall det verkligen funkar, men det känns som om jag kommit till den punkt att jag kan pröva vad fan som helst då jag nu stått still i över en månad (vad gäller framgången av resultat). Så vi får ju se, antingen så funkar det, eller så inte.
Det är tydligen jävligt svårt att hitta just sitt sätt för att lyckas, förut visste jag ju precis hur jag skulle göra. Jag kan då säga så här att, efter graviditeten och förlossningen så känner jag inte igen min kropp, varken hur den fungerar eller hur den ser ut. Det är ju en aningen tungt ibland.
Min kropp drar ner mitt humör otroligt mycket, tänk att man kan må så piss över ytliga saker. Jag har alltid varit den tjejen som inte brytt sig i sitt utseende, kunnat äta vad jag har velat utan att gå upp i vikt, jag har aldrig tänkt tanken; "å, det där kan jag inte äta, pga vikten". Jag har aldrig klagat över min kropp, jag har inte varit helnöjd men jag har kunnat leva med mina skavanker.
Nu har jag gått och blivit en gnällig subba som klagar över hur tjock och äcklig jag är, jag tänker hela tiden på vad jag kan äta och inte. Och jag kan absolut inte känna mig nöjd med en endaste kroppsdel.
Livet är rätt ironiskt eller hur? Förut tyckte jag det var löjligt med människor som klagade över hur de såg ut. Jag hade inget emot lite högre vikt på andra, och jag har för den delen inte det fortfarande heller. Men jag trivs verkligen inte själv med det, det här är bara inte jag!
Jag saknar mitt gamla jag...
Ten days..
Namn: Marie Tegelid
