Jag (32 år) och min fru (29) har varit tillsammans i 5 år och gifta i 2. Allt har varit väldigt bra under den här tiden men de senaste månaderna har det skenat utför väldigt snabbt. så mycket att vi nu till och med pratar om skilsmässa.

Under hösten märkte jag att min fru började ändras gentemot mig, hon började bli kortare i tonen, drog sig undan och kändes i allmänhet inte lika glad som hon alltid varit tidigare. Under november så blev det några riktigt obehagliga samtal och diskussioner där hon berättade att hon inte vet vad hon känner för mig längre, men att hon älskar mig och vill att allt ska vara bra. Exakt vad som är dåligt vet hon inte.

Förutom att det givetvis kan vara så att hon helt enkelt inte älskar mig/har de rätta känslorna för mig så har det hänt en hel del övrigt som jag tror har påverkat hennes generella sinnesstämning:

Sen vi gifte oss har vi försökt att få barn vilket inte har funkat och det har tagit hårt på oss och speciellt min fru.
Hon har fått ett vikariat som inte riktigt har blivit vad hon hade hoppats. Det gjorde att hon gick från skift och en väldigt stimulerande tjänst till dagtid och mer kontorsjobb.
När hon tog vikariatet så minskade hon även sitt studerande som hon alltid har gjort parallellt med jobbet, vilket hon har uttryck missnöje med.
Hon har uttryckt stress över att allt är vardag/ekorrhjul och detta i kombination med att hon har sagt att det känns som om hon inte är klar med något och nu ska hon snart fylla 30 känns också som en bidragande orsak.
Jag kan också tillägga att hon alltid har haft som mål att få barn innan 30-årsdagen och att de flesta av våra vänner har fått under året.

Jag vet inte om jag har rätt men min tanke (och just nu enda hopp känns det som) är att hon helt enkelt har en depression över andra saker och att problemen med mig bara har dragits in i det pga hennes allmänna sinnestillstånd.

vi har börjat gå i äktenskapsrådgivning och det har varit positivt, efter mötet innan jul så hade vi 2 veckor av riktigt bra dagar med massor av skratt, glädje och till och med ett bra sexliv. men direkt efter hennes första arbetsdag, då hon även fick veta att hon inte får den löneförhöjning hon ville och borde ha fått så blev allt dåligt igen.

Hon säger ibland att hon skulle behöva vara själv, typ sitta i stuga i några veckor och bara grubbla. När jag frågar vad hon ska grubbla på så säger hon att det är över att saker inte har blivit som hon hade tänkt, saker hon är missnöjd med.
Det jag inte förstår är varför hon inte gör något åt de sakerna, de flesta är ju lösbara.
Jobbet kan hon sluta på/gå tillbaka till det gamla.
Plugget är ju bara att börja (vilket hon nu har bestämt efter lite påtryckning från mig)
Barn är ju svårare, men vi har gjort utredning för IVF (jag har dåliga spermier) men precis när vi skulle få tid för provrörsgrejen så blev hon helt knäckt och vi backade ur. Hon har hintat lite att det har blivit så tydligt att nu är vi vid "sista-chansen" när det gäller barn och det gör henne rädd.

Jag vet inte hur jag ska göra.
Ska jag pusha henne eftersom hon är så apatisk?
Ska jag låta henne vara eftersom hon har uttryckt att hon vill klara sig själv (vilket hon alltid har gjort, hon är väldigt självständig)?
Ska jag försöka ta upp det med henne/terapeuten att hon eventuellt är deprimerad - vilket hon inte tror eller håller med om?

Jag känner mig som om jag står utanför medan hon går runt och funderar på vad hon ska göra med oss, vilket är en jättejobbig känsla. jag känner mig maktlös.
Jag älskar ju henne så mycket och vill bara att hon ska må bra och förhoppningsvis gilla mig igen.

ihfdslihö fds