Marie Leonfrost

Vad jag inte förstod då, var att det sa mer om mig än om henne (såklart, duuh 🤦‍♀️) vilket det för övrigt oftast gör när vi kommenterar andra.

Det sa att jag har svårt för lugnet, och varför? Ja. Det fanns massor inom mig som jag inte klarade av att hantera och därför behövde jag ett yttre kaos för att slippa ta hand om mitt inre kaos. Just den biten har jag varit medveten om under ganska lång tid, dock har jag väl kanske inte förstått vidden av det hela. Förrän sista åren.

Att ha flyttat så långt och "börjat om" har verkligen hjälpt mig på så många plan. Jag kommer närmre och närmre den jag känner att jag är 'meant to be', bitarna faller lite på plats eftersom och jag känner hur jag växer fram mer och mer. Verkligen 》Jag《. 

Det finns flera bitar kvar såklart, men sedan första dagen har det känts som att jag är på rätt plats, åtminstone för nu. Förändringarna och insikterna är många. Jag tror helt klart att distansen till mitt tidigare liv men framförallt friheten jag fick här har hjälpt och hjälper mig att  》på riktigt《 hela mitt inre från alla skador. 

Men så finns även en sorg över alla människor jag förlorat eller som har försvunnit och stundvis kommer den där rösten som tidigare varit så välbekant. "Men Marie, varför gjorde/sa du sådär? Varför kunde du bara inte ha gjort/sagt dethär så hade det där aldrig behövt hända? Varför fatta du inte att du inte kunde säga/göra sådär? varför fatta du inte att bara hålla dig borta överhuvudtaget?" Ja, jag pratar om den rösten som finns inom mig som säger att det var helt och fullt mitt ansvar att det blev som det blev. Och så ligger jag sömnlös i timmar innan jag lyckats övertala min röst att det inte alls är min skuld att ensam bära - och slutligen somna. Jag har verkligen inte ansvar eller skuld i det du sa/svarade/gjorde - oavsett vilka anledningar du anser dig ha till ditt agerande.

Det jag har sagt och gjort är verkligen helt och fullständigt fullt 》mitt eget ansvar《. Varenda ord och varenda handling - oavsett om jag är stolt, inte stolt, känt mig rädd, arg, provocerad, eller vad än du sagt eller gjort innan så är mina ord och handlingar helt och fullt mitt ansvarsområde.

Alla kan vi välja hur vi ska agera i olika situationer och det finns inget skriptat manus. Du kan välja många ord och handlingar men du valde just dina. Och jag valde just mina. För att det var så det blev. Och vi äger varsin del. Det gör man i varje möte med en annan människa.

Nu för några månader sedan sa jag till samma vän som jag nämnde i början av inlägget: 

"Det är helt sjukt hur jag kunnat tro att ditt liv varit tråkigt för att det typ aldrig hände något 'särskilt' hela tiden eller att du i princip aldrig drack alkohol. Det är ju för fan det här som är livet. Förstå så gött det är att bara få lalla runt med sitt eget, göra sånt man tycker om osv. Jag fattar inte ens hur jag orkat upprätthålla allt kaos omkring mig i alla år, alla fester, middagar, och framförallt alla 'idioter' jag rört mig bland för att jag själv var på deras nivå. Förstå vad jäkla gött att bara slippa allt det där. Jag vill aldrig mer ha med såna typer av människor att göra igen. Förut tog jag in i princip vem som helst som ville vara i mitt liv, men nu, heeell noooo. Jag vill helst inte ha med folk att göra. Jag är jääävligt försiktig med vem som får komma in i mitt liv numer för jag vill inget annat än att ha allt det här 'tråkiga, nyktra, innehållslösa livet' som du har. Jag vill att mina största problem ska vara att typ tvättmaskinen går sönder. Haha, Förstår du hur jävla trög jag har varit som inte fattat det förrän nu?"

Och det är helt sjukt att det tagit mig så många år att förstå det, men det är såklart svårare när man fortfarande lever mitt i det. Jag behövde komma bort från det/dem. Jag behövde få utrymme. Tid. Och frihet. Friheten att röra sig utan att varje steg blev dokumenterat - vare sig jag var på affär eller krog. 

Jag har bara försökt överleva. Men nu vill jag även försöka leva. Och jag är redo nu för nästa steg i processen.

Det är såklart många steg kvar för att bli en hel människa. Och det är en process som skett och sker över tid. Jag är i det läget att jag lägger tillbaka skulder där de hör hemma. Jag tänker inte bära dem längre oavsett om du vill det eller inte. Och jag lägger även nu av med denna bloggen. Jag har sista två och ett halvt åren mest skrivit för att skriva och inte för att jag har något att säga. Bloggen kommer dock att finnas kvar för dem som vill läsa om olika tankar och värderingar jag haft genom livet. Men detta är ett avslut. 

Jag vet inte vart jag kommer vara i framtiden, om jag blir kvar här resten av livet eller om jag flyttar "hem" igen, om jag startar en ny sida för att få utlopp för mitt skrivande eller vad jag hittar på. Men på denna sida, i denna form kommer inte tillbaka.

Tack för er tid. Och jag önskar er all karma (vad än ni förtjänar, i all välmening) ❤