Marie Leonfrost

Jag brukar ofta tänka för mig själv; "alla människor vet vad som tillhör dem oavsett vad de försöker visa för omvärlden". Men på sistone har jag funderat lite mer på det. Vet alla människor med sig hur verkligheten ser ut? Kan man faktiskt vara omedveten om sina egna handlingar?

Är man medveten eller intalar man sig att verkligheten ser ut så som man försöker framställa den inför andra? Gör det kanske för ont att se vilka val och handlingar man gör och gjort att man försöker lura sig själv något annat, som om det aldrig inträffat eller existerat?

Jag har funderat mycket genom åren på just en situation där jag levt med en människa som var på sitt sätt och jag på mitt.

Poängen är, jag vet ju om det var jag som slog kalle först även om jag till min omgivning sagt att Kalle slog mig och jag handlade i självförsvar.

Det är det jag menar med att "de människor som närvarat vet sanningen".

Jag kom till den grad att jag ifrågasatte mitt eget minne; "var det verkligen så där det gick till?" "Gjorde eller sade han verkligen så där?" "Hittar jag bara på alltihop som han säger?" "Jag kanske inte alls var särskilt rädd/ledsen/besviken". 

Vid den punkten fick jag hjälp och jag fick även talat om för mig att det var vanligt att ifrågasätta sig själv på det här sättet efter att ha levt i en sådan relation som jag varit i. Tänk att det tog mig så många år.

Så ja, jag börjar tro att man kan vara omedveten om sina handlingar - men eftersom jag inte kommer åt en annan människas tankar, så kan jag inte få något svar på ifall dom tror på det de ljuger till sin omgivning eller; om de faktiskt vet vad de gör och har gjort men inte vill erkänna det för någon annan.