Marie Leonfrost

Jag brukar säga att jag har ice in my veins. Mesta dels kanske för att verka tuff, jag vill inte visa att jag kan bli sårad. Nu börjar jag vara så fruktansvärt less att jag utsätter mig själv för sådan smärta, då det snudd på borde kallas självplågeri. Och då undrar jag, hur i helvete kan det fortfarande göra ont? Jag borde ha vant mig så pass mycket att jag borde vara bedövad. Bedövad av smärta, går det?

Just nu vill jag inte kunna känna mina känslor, jag vill helst bara springa iväg och lämna min kropp där, liggandes. Med allt gott måste (?!) det finnas något ont, för att du ska få uppleva något riktigt härligt så måste du utsättas för smärta sedan. Livets ironi? Du tar dig sällan ur någonting utan smärta. Pessimist?

Jag skulle väl egentligen kunna skriva en hel bok om denna upplevelse (överdrift), men jag måste få lätta på det värsta i varje fall. Jag vill inget hellre än att ha det som det är nu, det enda jag vill är att slippa smärtan. För varför känner jag smärta om detta nu är detta jag vill? Det är nog en behövlig smärta, men jag hoppas fan att den går över snart. Och det lär den göra, jag har gått igenom mycket värre saker än detta så egentligen borde det vara ganska enkelt nu. Men ingenting känns ju riktigt enkelt när man väl har ont..

Nä, nu vill jag ha en natt där jag får sova mer än några få timmar, slippa vrida och vända på mig av smärta från magen och bröstet. Jag vill le, jag vill somna in, vakna upp utvilad och känna att denna dag kommer bli något roligt. Tro mig, jag försöker. Idag ska jag åka bort, från kommunen. Egentligen känner jag mig inte särskilt peppad, men jag har (envis som jag är) bestämt mig för att göra det vare sig jag vill eller inte. Denna smärta får inte gå över till ältande och än mindre får den sätta ett stadigt grepp om mig.

Smärtan kanske mest är positiv, jag försöker se det så, trots att det inte känns så. "Smärta är ett tecken på att ens svaghet lämnar kroppen." Och det är ju faktiskt på grund av vissa svagheter hos oss själva som vi har ont. Inte är det ju konstigt att en del av oss har svårt att visa sig sårbara, vem fan vill uppleva detta?