Marie Leonfrost

När jag skriver så detaljerat som jag brukar göra så går jag verkligen in i mina minnen så djupt och försöker minnas med alla mina sinnen, hur luktade det, vad hörde jag, vad såg jag, ev smak, känslor, handlingar osv. Ibland minns man såklart inte varenda detalj, varenda sekund av sitt liv eller händelser och får då endast ta med det man kommer ihåg - sin upplevelse.

Det kan vara oerhört påfrestande att skriva på detta sätt då man lever sig in i det som om man är där igen. Vilket ibland kan trigga diverse obehagliga känslor. Jag gråter ofta men jag kan också skratta- åt de roligare sakerna förstås.

Det är oerhört givande för mig och jag har helat från många händelser i mitt liv på detta sätt.

För några år sedan började jag igen att skriva om fortsättningen och resten av mitt liv. Det stannade upp under något år när jag kom till en del jag inte kände mig redo för. Sedan fortsatte jag, och nu har jag kommit till ett sådant läge igen. Men denna gång så insåg jag att det är precis det jag gör - stannar upp när jag kommer till de mest känsliga perioderna. Det blir liksom som om jag försöker fly från dem och vill inte kännas vid dem innan jag slutligen accepterar dem och tar tag i dem. Och det kan ta olika lång tid. Nu när jag är medveten om det kanske det inte blir lika lång paus, men jag tänker att det är viktigt att lyssna på sig själv också. Och när man väl är klar efteråt så är det sådan befrielse. Det blir liksom som om man inte längre behöver bära minnena i huvudet, de finns nedskrivna om jag skulle vilja återvända. Men framförallt har jag i sån oerhörd detalj gått igenom upplevelser som varit jobbiga att jag på något sätt bearbetat dem.

Jag skriver för min egen skull och har tänkt att jag en dag ska sätta den i bokformat för att ha hemma - lite som en gammal dagbok.

Så detta kan vara ett tips till er som kanske känner att ni har en del som ni fortfarande bär på, kanske känner skuld eller skam, har oförklarlig ångest eller bara helt enkelt vill testa de mesta förslag ni trillar över. Skriv för er själv, med papper och penna, på datorn, i telefonen. Det kan ta några veckor/månader efter man skrivit klart innan man verkligen med hela sin själ känner att man lämnat det bakom sig - ifall det fungerar.

Det är svårt sånt här egentligen. Allt som händer i livet påverkar en såklart på både gott och ont. Allt är inte "guld och gröna skogar" hela tiden. Samtidigt som vi aldrig minns varenda dag av livet så sätter det spår i både kropp och själ som vi ibland kan bära med oss resten av livet- utan egentligen att tänka på det.

Jag pratade med en kvinna på 75+ som sa att hon alltid haft så oerhört jobbigt med människor som höjer rösten. Vi pratade vidare kring det och det kom fram att hon vuxit upp med mycket bråk och arga, höjda röster. Av min ickebefintliga utbildning inom psykologi, så säger det mig att när hon idag har människor omkring sig som höjer rösten så slungas hon tillbaka ca 65 år i tiden och upplever känslan hon kände då, i en helt annan situation med andra människor, och på så sätt upplevs det jobbigt i nuet. 

Ingen människa upplever nog höjda röster och bråk som något positivt men av mer detaljerad berättelse kring de tidigare barndomsminnena så förstod jag att det inte var denna "normala" obehagskänsla andra upplever. Utan för henne associerar hon det med hennes känslor hon hade för ca 65 år sedan i en liknande situation.

Med det vill jag bara säga att det är sjukt hur mycket man kan bli påverkad av händelser i ens liv, under så lång tid. Därför tror jag det är viktigt att försöka adressera händelser och ta itu med dem med både hjärta och hjärna för att processera dem och därmed kanske inte uppleva det lika jobbigt, utan istället se varje ny situation som den är - utan att gamla känslor ska komma upp till ytan.