Förlåtelse
Det finns såklart gränser, men jag har märkt att den gränsen är så otroligt långt bort för mig att jag undrar om den ens finns? Jag kan och har förlåtit sådant som anses oförlåtligt.
Jag anser kanske att en människa inte är enstaka handlingar. Även om de kan vara fruktansvärda. Däremot kanske jag inte skulle sätta mig i samma situation med just dessa människor så att de kommer åt att skada mig igen. Någonting inom en går såklart sönder när man blir oerhört sårad. De flesta väljer att inte längre prata eller umgås med dem. Ingenting är väl egentligen fel.
När man blir sårad så lär jag mig vart jag har en människa. I vissa fall tar man bort dem ur sitt liv och i vissa fall anpassar man relationen så att man inte råkar illa ut igen. Det beror helt på vad som hänt och vilken typ av relation man har, ifall de i övrigt tillför något i ens liv.
Ingen människa är endast ond. Eller god. Vi har liksom bara olika procent av vardera. Vissa sidor hos en människa kan man tycka är illa medan de har några fruktansvärt fina egenskaper som tillför något positivt i ditt liv. Där brukar jag anpassa relationen så att jag slipper de dåliga sidorna och endast har kontakt med de positiva. Till exempel en alkoholist. Ingen jag kanske vill umgås med på fyllan men som nykter. Tog bara ett enkelt exempel för att ni skulle förstå vad jag menade.
Det finns människor som förlåtit mig för mina ord och handlingar både när jag förtjänat en andra chans men även när de borde ha vänt mig ryggen. Det gäller väl främst när jag var yngre och mindre eftertänksam. Man lär så länge man lever. Vi alla kan alltid välja vem vi vill vara. Varje dag är en ny chans. Varken du eller jag Är det förflutna. Det förflutna är en del av oss. Det är skillnad.