Tänk när man var ung, då trodde man att livet skulle bli bättre när man blev äldre. Åtminstone jag gick och längtade och längtade till den dagen jag skulle bli vuxen, då skulle nämligen alla monster under sängen försvinna, tjuvar som bröt sig in i hemmet och alla ögon som reflekterades i fönstren. Hur jag fått för mig det vette fan, antagligen för att alla vuxna inte var rädd för allt detta. Och de hade så rätt. Eller ja, jag aktar mina tassar fortfarande från att ha dem hängande över sängkanten. Men ingen berättade att det skulle övergå till mycket värre rädslor, eller åtminstone berätta att det i alla fall fanns värre rädslor.
Jag trodde aldrig att jag skulle välja sådana val jag gjort i livet, för att sätta mig här. Missförstå mig inte, det finns mycket bra i mitt liv också som jag inte skulle vilja byta bort mot något. Men det finns ett enda misstag jag gjort som jag verkligen ångrar, som jag dessutom får sota för resten av mitt liv - av vad det verkar som. Även om jag just nu ser en ljusning så vet man aldrig vad som sker i framtiden. Jag är inte särskilt religiös av mig, eller har åtminstone inte varit. Men jag har börjat be, be till något eller någon, en Gud eller vad tusan som helst - att hjälpa mig att få frid. Att hjälpa mig att välja rätt, att våga stå upp för mig själv men att mest av allt hjälpa mig att förlåta mitt misstag. Första gången jag bad var nu fem månader sedan och det har hänt otroligt mycket sedan dess. Och jag väljer att lita på att något är på väg att hända för mitt bästa. Att Vad som än sker i livet, så är det för mitt bästa, för dem jag älskar och att karma styr. Jag vet vad min karma innehåller och jag är beredd att ta den, mot att andra får ta emot sin karma.
Man kan alltid hoppas att det finns en Gud, för det enda jag ber om, är sanningen, att vi alla ska få det vi gjort oss förtjänt av. Förr kan man ha tummat på sanningen inför vissa människor, dels av rädslor, dels av andra anledningar. Men idag, så önskar jag inget annat än Sanningen - det måste få ett slut nu!