Alla vi människor har våra egna ryggsäckar som vi bär med oss. Efter vägen kastar vi av oss visst innehåll som gör att ryggsäcken blir lättare, och vi får nytt innehåll som följer med oss en tid. Det är lite så det fungerar hela tiden. Det är så himla lätt att döma andra för deras val, men ofta när man får veta lite mer så brukar man finna en förståelse i deras val. Förståelse är inte detsamma som att anse att deras handlingar är bra. Man kan acceptera och ha förståelse för saker man inte tycker om eller står för själv. Man dömer själv lite lätt ibland, men något jag är glad över är att jag är mottaglig och nyfiken. Inte 24/7, jag har en fasad jag måste upprätthålla för att skydda mitt inre - så som du och alla andra gör för att inte fara illa.
Men de människor som lärt känna mig på nära håll, vet med sig att jag är en öm människa som bryr mig egentligen för mycket i saker jag inte alls behöver ta ansvar för. Jag mår dåligt när medmänniskor mår dåligt och ibland har jag mer fokus på att sörja över att andra sörjer, än att själv sörja över min förlust. Jag är öppen och ärlig. Lite virrig, men fortfarande med ärliga intentioner. Sedan har vi min fasad, som skyddar detta inre från att ta skada. Jag kan inte gå omkring som en öppen bok, det har jag försökt med när jag var yngre. Det fungerar inte. Givetvis finns det fördelar med att vara så öppen men om man omger sig med människor som inte vill en väl, som bryr sig om ens mående eller att man ligger vaken på nätterna och grubblar, så blir det aldrig bra. Min "sårbarhet", som också kan vara rätt fin, kan användas som ett vapen mot mig om det blottas för "fel" människor. Jag har provat så himla många gånger att det borde kallas för idioti, jag borde ha lärt mig efter 2-3 gånger. Inte 511.
Jag vill någonstans tro, att de som en gång stått mig nära vet och förstår många av mina handlingar, trots vad de visar till allmänheten. Vi har alla våra olika sanningar och vi ser på saker olika, det är särskilt tydligt när man är oense om något. Men särskilt då, är det viktigt att man lyssnar på varandra och för en kommunikation. Det finns ingen annan utväg.