Mitt förra liv
Jag såg en intervju med en kvinna som levt tillsammans med en man som misshandlat henne både fysiskt och psykiskt. Han kontrollerade henne och gjorde henne illa (aldrig med knytnävar) men han sparka, knuffa och tog stryptag. Hon fick barn med honom men lyckades till slut ta sig därifrån med hjälp av en polisanmälan samt att hon fick igenom ett besöksförbud.
Jag måste säga att det rann några tårar när jag såg intervjun. Det var otroligt många och blandade känslor som gjorde att jag grät.
De som har känt mig sedan tonåren vet vilken typ av "man" jag levt ihop med under något år. Och alla men jag har kvar. Det var precis som hon (i intervjun) berätta. Jag har aldrig hört någon ha samma typ av "skador" efter ett förhållande. Om jag känner samma parfym som mitt ex hade får jag ångest. Om jag ser någon som påminner om honom mår jag dåligt, om någon bär en tröja som påminner om en tröja han hade mår jag dåligt. Alltså jag får ren ångest. Bara tanken av att han är i närheten eller om jag skulle bli tvingad att möta honom gör mig kallsvettig, på riktigt. Det har blivit värre med åren, eller jag har åtminstone blivit medveten om det först när jag väl lyckades bli helt fri och slapp träffa/ha kontakt med honom. Jag försöker dock kämpa emot detta och intala mig att han inte kan skada mig längre. Men det är som att han eller saker/lukter/människor/ljud som påminner om honom accosieras med ångest. Under mitt förhållande med honom fick jag börja medicinera mot panikångest. Och som ni förstår av texten ovan så har jag inte slutat ännu. Jag lider av ptsd (posttraumatisk stress syndrom). Sådant kan man få efter man upplevt något som varit traumatiskt för dig på olika sätt. Och det kan gå över. Jag har bilder, men framförallt känslor som kommer från "ingenstans" (sk flashbacks) som utlöser min panikångest.
Jag har sedan jag var yngre generellt lidit av mycket ångest, men det var först när jag levde i en, för mig, traumatisk livssituation (eller hur man ska uttrycka det) som jag var tvungen att börja med medicin för att överleva psykiskt.
det är ett helvete att ta sig ur ett destruktivt förhållande, särskilt när du har en låg självkänsla. Det var många försök hit och dit men också många gånger man kände att man inte hade någon annan och valde att gå tillbaka.
Det jag önska jag hade gjort (med facit i hand) är att dokumentera allt, anmält, flytt och aldrig hört av mig igen. Det tog många år innan jag kom till den punkten. Det var helt enkelt synd att jag inte förstod bättre då. Men jag tror inte man förstår vidden av hur farligt man egentligen levde, förrän nu när man fått distans till allt. Det känns liksom sjukt att ens tänka på, som om det är någon annans liv.
Hur går man egentligen vidare? Med det menar jag, hur lär jag mig leva ett liv utan att måsta hoppa till av rädsla så fort någon exempelvis nyser (plötsliga ljud), att få ångest så fort jag ser postbilen (har fått hem en hel del konstigheter/hemskheter), att få bort känslan av att vara ständigt förföljd trots att ingen längre är bakom mig? Att åka i en audi kan trigga igång ångesten. Hur får man det att släppa?
Det är först nu, efter alla dessa år som jag kommer påbörja en behandling som ska minska ner på ångesten/rädslan jag får i samband med lukter/ljud/situationer etc etc som accosieras med honom.
Det var i alla fall den största anledningen till att jag flytta till Luleå. Det hjälpte dock inte och jag fick in ett besöksförbud pga att åklagaren (utifrån de få underlag som fanns) även ansåg att det fanns en fara för mig.
Men nu är jag här. Och jag lever. Jag ville bara säga det. Peace.