Marie Leonfrost

Att leva med ångest syns inte utåt, ifall du inte granskar noga förstås. Men i överlag blir man otroligt skicklig på att dölja sitt dåliga mående och gömmer sig bakom en fasad som är accepterad. Det blir mer och mer vanligt att man kan prata om psykisk ohälsa. 

Om vi däremot berättar att vi är förkylda eller har en fysisk sjukdom så har människor lättare att förstå och är villiga att erbjuda sin hjälp. Att "må dåligt" är inte en riktig sjukdom anser man. Men jag vill påstå att den gör att du känner dig sjuk, om inte sjukare än när du är förkyld osv. Jag hade lätt bytt att gå med snuva året om och ingen ångest än ångest och ingen snuva. Om jag hade kunnat välja alltså.

Jag märker dock själv när människor säger att de har ångest/tung period/mår dåligt osv så vet man inte alltid vad man ska göra. Det är olika, för en del hjälper det att bli lämnad ifred och en del vill ha människor omkring sig 24/7. Eller hjälper, det underlättar/lindrar. 

Jag är en människa som ifrågasätter i princip allt. Inte för att jag vill något annorlunda, men bara just varför måste det vara så här? Vem har bestämt det? Ex att man ska leva ihop i par. Vem säger att man måste? Varför är det normalt? Osv. Med detta kommer också mycket ångest, otroligt mycket ibland faktiskt.

Något jag försöker lära min son när han ställer frågor är att så här är det, det är inget farligt. Man ska göra det som känns bäst, så länge man inte gör illa andra, jag vet inte alltid varför det är så här men det fungerar så och det gör inget att man inte vet allt. Just för att jag är livrädd att han ska ta efter detta ifrågasättande, det är ganska jobbigt att leva med :P 

Som mamma försöker man skydda sitt barn från att fara illa, jag vill naturligtvis inte att han ska uppleva något som kan trigga igång ångestsjukdomar då han har sådana sjukdomar i släkten. Man vill ju liksom bädda in sina barn i rosa fluff och skydda dem från allt ont och alla hemskheter.