Om du blir ledsen
Jag tror på att man inte ska försöka undvika dessa trista och jobbiga känslor såsom när man är ledsen eller rädd. En del avleder sina barn så fort de blir ledsna. Jag tror inte på den strategin. Istället tror jag att det är viktigt att man lär sig hantera den känslan, då det är en del av livet. Om jag blir lärd att så fort det blir jobbigt så ska jag uppehålla mig med annat så tror jag att man flyr från känslan, och man lär sig därmed inte att hantera den. Ibland i livet kommer den känslan att komma till en. Jag vill inte skydda mina barn från världen. Jag vill lära dem att hantera den. Hur annars ska man överleva tänker jag? Vid en större motgång har han inget försvar mot alla dessa jobbiga känslor, och det är då som det kan gå illa - enligt min erfarenhet.
Det är inte en trevlig känsla, men den är inte farlig. "Man får vara ledsen, det går över," är vad jag brukar säga. Man kan gråta, och man får vara arg och ledsen.
Att vara ledsen kan såklart vara skrämmande, eller framförallt bli skrämmande om man hela sitt liv blir lärd att undvika den. Och den blir skrämmande för att man inte vet hur man ska agera när man känner sig ledsen. Det är liksom en skitjobbig känsla, och man vill såklart inte behöva känna den känslan, allra minst att se sina barn känna den. Men jag anser att den är oundviklig på samma sätt som rädsla, glädje och ilska. Sorg kommer vi känna när en anhörig dör, eller när en relation tar slut, eller när någon gör en illa - det är oundvikligt.
För att lära sig att hantera känslan, egentligen vilken det än är, så tror jag att man måste acceptera den. Jag känner sorg, och det får jag göra, det är skitjobbigt just nu och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det, men det kommer bli bra. Inga känslor varar för evigt. Man kan inte "fastna" i en känsla för all framtid.
Låt det ta tid. Gråt, prata, skrik om du behöver. Låt det göra ont, ibland kan det till och med göra fysiskt ont. Men det går över och framförallt så är det inte farligt. Det är till och med naturligt.
När en relation tagit slut och det gör riktigt ont så brukar jag skriva ett brev till dem, där jag förklarar ärligt vad jag känner och hur jag ser på saken och egentligen på hela vår tid. Det var faktiskt en fd svägerska som kom med detta tips och till en början kändes det lite fjantigt, men när jag till slut inte visste vart jag skulle ta vägen så provade jag. Detta fungerar såklart även i alla typer av relationer där det uppstått konflikter och även vid dödsfall. I ett sms kan man skriva en aning förhastade saker eller att man inte får fram det man egenligen vill säga, därför fungerar brev väldigt bra. När du skrivit klart så känner du om du vill faktiskt ge dem detta brev eller om du helt enkelt bara slänger det. Ibland behöver du bara skriva för att känna lättnad, men ibland kanske du behöver ge dem brevet. Vid ett dödsfall är det såklart omöjligt att ge dem brevet rent fysiskt men det kanske kan finnas en lättnad i att skriva ned saker man kanske vill ha sagt eller bara hur man känner över att ha förlorat dem.
För mig är det en helt annan känsla att skriva ned saker än att prata med någon. Det kanske kan vara värt att prova?
När jag är ledsen brukar jag sällan vilja vara ensam, men det är fruktansvärt olika vad man känner här. I vissa situationer kanske det är bra att vara lite mer ensam för att få tänka och bearbeta saker själv medan det i andra situationer är bra om du åtminstone har någon i närheten. Det beror lite på vilken typ av sorg man går igenom. Vid dödsfall av en mycket nära anhörig såsom syskon, föräldrar, barn, partner eller en nära vän så vet inte jag om det skulle vara bra för mig att vara ensam överhuvudtaget den första tiden. Jag vet inte hur jag skulle agera, och i mina tankar känns det såklart som att jag skulle tappa förståndet fullständigt. Men när man väl står där så kanske jag känner annorlunda. Det vet jag inte ännu, och jag hoppas det är en otroligt bra bit bort innan jag får uppleva det.
Inför jag skulle föda mitt barn så sa min mamma till mig; "det kommer göra jävligt ont, men vad du än gör så jobba inte emot smärtan. Då blir det outhärligt och väldigt jobbigt. Försök att arbeta med smärtan, försök inte få den att försvinna, för det kommer den ändå inte att göra förrän det är klart". Smärtan när man föder barn är kanske en annan sak, då smärtan här är fysiskt oundviklig, men poängen - att inte jobba emot den - kan man använda sig av i andra situationer. Även vid hjärtesorg.
Jag bröt som sagt lårbenet på mitten förra året och då fungerade det jätte bra att försöka tänka på att slappna av och att försöka vara med i nuet fastän jag bara ville krypa ifrån min egen kropp. Så för mig fungerar det lite här och var faktiskt. Denna taktik handlar mer om hur du tänker inför smärtan du upplever, att tänka på hur ont och jobbigt det är kommer bara göra det värre medan om du istället fokuserar på att andas eller slappna av osv gör att du tar dig igenom smärtan. Att leva i nuet istället för att kämpa emot.
Glädje är ju en mycket trevlig känsla och den behöver vi aldrig lära oss att undvika, där är det härligt att stanna upp och känna efter, njuta av den och låta den vara. Men det finns även dem som förknippar glädje med att det lurar något ont runt hörnet, det är som sagt vad man lär sig. Och därför tror jag det är otroligt sorgligt när vi lär våra barn att undvika våra känslor, som om de skulle vara något farligt eller dåligt. För det är det inte. Det är så vi är skapta.