Ensamhet - en folksjukdom
Något många upplever i en del nordiska länder är ensamhet. Sverige och Danmark är överrepresenterat där flest uppger att de känner sig ensamma. Och helt ärligt förstår jag det. I norden handlar allt om att man ska klara sig själv, man ska inte vara beroende av någon annan, man ska försörja sig själv, inte belasta för många andra eller för mycket, hitta egen bostad så fort som möjligt - vi blir lärda att ta hand om oss själva och klara oss utan vår familj, partner och våra vänner. Det är absolut något jag kan hålla med om är positivt.
Baksidan, dock, är att vi blir mer och mer isolerade. Vi har inte samma typer av relation som förr eller då man bodde på hög, bland annat. Vi distansierar oss för att klara oss själva. I själva verket är människan ett flockdjur. Vi ska inte leva ensamma. Sen finns det givetvis de som trivs så ändå. Idag lever vi ofta tillsammans med partner och eventuella barn, men sen då? Vänner och biologiska familjen? Vi bör även ha i åtanke att Om relationen med partnern tar slut ska du klara dig själv, främst ekonomiskt. Det är så vi bygger upp landet. Ingen ska behöva vara beroende av någon annan.
Nu är det inte så att jag inte har vänner. Men jag menar, att leva på all denna distans, hur kan man förvänta sig att behålla en tajt relation? Vi har fullt upp med "vårt eget" för att klara oss själva.
Jag anser givetvis att man ska klara sig hyfsat bra själv, men jag ser inget fel i att behöva sin familj eller vänner ibland. När det kommer till försörjning anser jag åtminstone att man ska dra sitt strå till stacken. Jag pratar inte om att man ska vara en parasit eller inte klara sig själv alls, utan jag menar att jag tror att flocken och samhörigheten är viktig för oss människor för att vi ska må bra. De flesta av oss mår ju bättre när vi har någon nära oss, eller hur?