För eller emot...
Det är tal om mycket mobbing på facebook nu när skolorna startat, och jag måste ju börja med att säga att jag är emot mobbing. Själv har jag inte blivit utsatt för mobbing i skolan, däremot har jag sett det pågå i vår klass under några år (innan högstadietiden). Jag minns hur jag tyckte synd om henne, hur ledsen hon var och att jag vid något tillfälle stod upp för henne. På senare tid önskade jag dock att jag stått upp för henne till hundra procent! Men man förstår nog inte allt för mycket som barn, hur omfattande det faktiskt kan vara osv.
Oftast när något jobbigt hänt i ens liv så brukar man antingen bli grymt emot sådant man varit med om eller så blir man likadan som ens "förövare". Personer som beklagar sig över hur jobbiga vissa saker varit, och som senare behandlar andra på precis samma sätt som de själva en gång blivit, har jag ingen större förståelse för. Än mindre tycker jag synd om dem. Hur kan man utsätta en annan människa för någonting som man vet och minns var så himla hemskt att själv uppleva? Är det ett tecken på psykopati då man verkar ha total avsaknad av empati och sympati? Eller är personerna faktiskt bara så skadade av det som hänt att de lider av en psykisk störning? För friskt är det då ta mig fan inte.
Att skriva om detta gör mig påmind om en brist hos mig som jag måste ta itu med. Ibland är det rätt så härligt ändå, att jag kan utveckla mig själv genom att "bara" skriva. Billig och enkel terapi ;) haha.
Oftast när något jobbigt hänt i ens liv så brukar man antingen bli grymt emot sådant man varit med om eller så blir man likadan som ens "förövare". Personer som beklagar sig över hur jobbiga vissa saker varit, och som senare behandlar andra på precis samma sätt som de själva en gång blivit, har jag ingen större förståelse för. Än mindre tycker jag synd om dem. Hur kan man utsätta en annan människa för någonting som man vet och minns var så himla hemskt att själv uppleva? Är det ett tecken på psykopati då man verkar ha total avsaknad av empati och sympati? Eller är personerna faktiskt bara så skadade av det som hänt att de lider av en psykisk störning? För friskt är det då ta mig fan inte.
Att skriva om detta gör mig påmind om en brist hos mig som jag måste ta itu med. Ibland är det rätt så härligt ändå, att jag kan utveckla mig själv genom att "bara" skriva. Billig och enkel terapi ;) haha.