Mig två
Det är överallt. Alla jag känner skriver under hashtagen #metoo, alla de känner skriver under den, än finns det fler som inte vill gå ut offentligt. Och det förstår jag. Jag vill inte heller gå ut med allt, även om jag kommer dela med mig av en del här nedan.
Även om det i vissa fall blivit en "häxjakt" på vissa personer så är det nog dags att vi får upp det här till ytan.
Kvinnor är ofta "underlägsna" män på det fysiska planet, och under all tid hittills (men bättre med tiden) även den psykiska.
År 1864 förlorar mannen sin lagstadgade rätt att aga sin fru.
Först år 1962 förlorar mannen sin lagstadgade rätt att våldta sin fru.
År 1982 tillåts de nygifta att välja vilket efternamn de vill ha. Tidigare fick kvinnan alltid mannens.
Det är alltså 153 år sedan det blev förbjudet att misshandla sin fru.
55 år sedan kvinnan fick laglig rätt till sin kropp och 35 år sedan man fick välja efternamn.
Trots detta är det färre som INTE blivit utsatt för mäns fysiska, psykiska och sexuella våld. Man kan helt enkelt konstatera att det behövs mer än bara en lag för att få till en ändring.
Bara i domstolar frågas det om kvinnors klädsel, hur mycket alkohol hon druckit, om hon kommit till våldtäktsplatsen frivilligt. Vad förmedlar domstolen egentligen med dessa frågor?
Jag har ofta ställt mig frågan, när förtjänar man att bli våldtagen? Vad kännetecknar egentligen en våldtäkt?
Den vanligaste bilden vi har är att en våldtäkt sker av att mannen våldsamt sliter av kvinnan kläder, hotar om misshandel eller till och med död, kanske till och med misshandlar samtidigt som de för vaginal penetrering. Och många av oss anser inte att det är en "riktig" våldtäkt om kvinnan inte sparkar av sig fotlederna i panik.
Om du inte sparkat av dig fotlederna, men du känner och vet att du ändå inte vill/ville ha sex, vad kallas det då? Jag menar såklart inte när du haft sex med någon och möjligtvis i efterhand ångrat dig. Vad kallas det då, när du känner så?
Det finns undersökningar som visar att de vanligaste våldtäkterna och misshandeln sker i hemmet. Det finns vidare undersökningar som visar att 70 procent av våldtäktsoffren "fryser till is" eller paralyseras istället för att slåss. Länk: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/7-av-10-blir-paralyserade-vid-valdtakt/
Att känna hot ifrån en man uppfattas ofta långt mer obehagligt än hot ifrån en kvinna, både om du frågar män och kvinnor. Bara det att vi ska ut på gatan, är det en ensam okänd kvinna eller kvinnor i grupp du är orolig över? Hur känner du över en ensam okänd man eller flera män i grupp som går bakom dig på vägen hem?
Om du blir hotad genom ett knytnävsslag, vilket skrämmer dig mest (rent generellt), en mans eller en kvinnas?
Förstår ni hur jag menar?
Om den här läskiga personen på onämnt sätt kommer fram till dig och våldtar dig, är inte det rätt rimligt att man fryser till is? Jag skulle inte börja slå på någon som redan har en fysisk makt över mig, som dessutom är full av adrenalin och andra hormoner (och eventuella droger). Det är rimligt att man inte vågar göra våldsamt motstånd om man anser sig vara i underläge. Istället "accepterar" man sitt öde. Dels går det fortare till allt är över och dels blir det "mindre traumatiskt" än om man kämpar emot.
Jag har varit med om både "regelrätta" våldtäkter där jag blivit fasthållen, stryptag, avsliten kläder, där jag försökt hålla fast mina kläder, skyla mig, trycka undan, knipa ihop, gråtit och framförallt sagt nej.
Jag har även varit med om att fd pojkvänner haft sex med mig när jag sovit, slutat när de trott att jag vaknat, för att sedan fortsätta när de tror jag somnat om. Jag har fått kuddar över ansiktet när jag gråtit och inte haft någon lust till sex medan de fullbordat sitt samlag. De har tjatat till man till slut inte orkar säga nej längre (och jag kan tycka jag kan ha rätt bra med tålamod).
Jag har varit tillsammans med killar som tagit strypgrepp kontinuerligt, knuffat, dunkat och kastat mig in i väggar, golv och möbler, försökt köra över mig med bil, hotat att döda mig, förföljt mig, hotat mina vänner, övervakat mig, slagit upp dörren till toaletten ifall jag låst den när jag duschade eller sket, kastat saker mot mig, skrikit och spottat på mig, sparkat på mig när jag legat ner, blivit hotad med både kniv och pistol, krossat glas över mig, suttit på mig, nypt mig, hoppat på mig osv osv...
Sedan jag var riktigt liten har jag varit utsatt för mäns fysiska, psykiska och sexuella våld. Både av pojkar och "män". Jag har minnen från då jag var 5 år fram till idag.
Jag har alltid vetat att män har makten. Men jag är också en av dem som inte gillar denna obalans. Kanske lite förståeligt förvisso.
I vissa fall har till och med männens familj försvarat dessa sjuka handlingar med ord som; "ja men du var ju otrogen" (fastän jag kanske inte varit otrogen) eller; "det är väl inte så konstigt att han gör så med en flickvän som dig".
Jag har alltid undrat om jag faktiskt har gjort mig förtjänt av dessa våldtäkter och misshandel i de fall där jag faktiskt varit otrogen eller kanske allmänt varit en "dålig" flickvän (med dålig menar jag jobbig, korkad, tjatig osv).
Jag har alltid känt att NEJ det spelar ingen roll hur dum i huvudet jag är. Man slår eller våldtar inte för det. Lämna istället mig (eller andra) om de är otrogna eller jobbiga. Bli inte kriminell för att någon är jobbig eller om de sårar dig. Lämna dom till sitt eget öde!
Med detta som startas, om än det tycks i vissa ögon vara till en överdrift så anser jag att det är högst relevant och sjukt behövligt. Förstå vad härligt att få växa upp i ett samhälle där det faktiskt är lika få (helst noll) män OCH kvinnor som misshandlar och våldtar.
Det är inte kvinnor vi ska lära massa knep för att slippa stryk eller att våldtas. Det är våra söner vi ska lära hur man behandlar andra människor. Och jag har en son. Och jag vägrar låta honom växa upp med detta våld.