Framgångsrik
Något jag funderat på sistone är det här med livsmål. Alla vi människor har olika livsmål vi sätter upp - sådant vi ska ha gjort innan vi dör. Människor tävlar med varandra om vem som har den dyraste och häftigaste bilen, huset, garaget, gården, bästa partnern, karriären, duktiga barnen osv.
Jag personligen har aldrig följt den där sociala mallen som blivit utsedd. Det är inte så att jag inte vill ha allt det där, men jag känner inget behov av att tävla inom den.
Jag vill ha en partner jag trivs med och som är bra för mig, någon som gör mig lycklig och låter mig vara mig, jag vill ha barn som mår bra och som gör sitt allra bästa, jag vill ha ett hus vi ryms och trivs i, jag älskar att inreda osv osv. Mina mål styrs mer av att man ska må bra än vad man har för materiella ting eller efter vad andra tycker om.
En människa som faktiskt faschinerat mig är en kotte som är, vad jag skulle beskriva som, status-kåt. Något jag upptäckte med tiden var att han levde sitt liv efter vad man "borde", han umgicks med människor han såklart hade kul med, men han kände inte att han kunde vara sig själv. Han berättade saker till mig och sa att han aldrig någonsin skulle kunna visa eller berätta såna här saker till hans sk bästa vän pga att det inte "passar in". Han tyckte det var så skönt att han kunde släppa på all den här pressen när han var i sällskap med mig. Jag är glad att jag kunde ge honom den tiden. Jag har aldrig förstått vilken press man kan leva under då jag aldrig någonsin känt av ett grupptryck, aldrig förstått vitsen att tävla om sådana saker.
Jag ska dock säga att jag tycker det självklart är roligt att åka i en splitterny bmw med feta fälgar och en miljard hästar under huven, det tar jag inte ifrån dem. Men att välja bort sitt eget mående för att inför andra framstå som "framgångsrik" när ens känsloliv ekar tomt, har jag så jäkla svårt att förstå. Jag kan verkligen inte förstå det. Jag antar att det handlar om ett sjukligt behov av att passa in, att man på något sätt är så jäkla rädd för att bli utanför att man hellre avstår sina egna, verkliga känslor för att få tillhöra en gemenskap.
Och det är här jag brukar ställa mig frågan, vad handlar livet egentligen om? Tänker jag fel? Jag vill tro att det som är allra, allra viktigast är sådant man kommer att tänka på när man ligger på dödsbädden. Tror ni jag kommer fundera över vilken fin bil jag har? Jag är rätt säker på att åtminstone jag kommer att tänka på hur roligt jag haft tillsammans med människor jag innerligt älskat och kunnat vara mig själv tillsammans med, oavsett om jag bott i en lada eller i ett slott, eller om jag kört en gammal audi eller en ny ferrarri. Men det kanske är jag som är konstig.
Jag har också mål i livet som innefattar karriär, hus, barn osv, men jag skulle aldrig göra avkall på mig själv eller mitt mående. Jag skaffar inte en partner efter vad andra tycker och tänker. Jag gör faktiskt ingenting efter vad andra vill att jag ska göra. Och det är så jäkla härligt! Jag vill inte tillhöra någon ström. Jag vill vara fri och lycklig!