Det här känns inte okej för mig
Något jag alltid haft problem med är att kunna sätta gränser gentemot andra och när de går över min gräns så har jag svårt att kasta ut dem ur mitt liv, vilket medför att människor i mindre eller större utsträckning kan göra vad de vill med mig. Jag finns kvar ändå för dem och ibland lägger jag alldeles för mycket energi på dem på olika sätt. Pontus försöker hjälpa mig och ifrågasätter hur jag kan värdera vissa människor i mitt liv som gång på gång trampar på mig, men eftersom jag värderat relationen till andra högre än mitt eget värde så har jag inte lyssnat på honom. Att människor ibland kan ha gått långt över vad jag anser är rätt och fel i mitt liv har alltså negligerats och ibland kan jag ha farit mycket illa.
Jag har en inneboende känsla av att jag inte duger, och jag sätter mig i situationer och väljer relationer där denna känsla bekräftas. Varje gång någon går över mina gränser (nu pratar vi inte om att de bara gör saker jag inte tycker om utan faktiska ofta olagliga typer av svek) så säger jag till mig själv; "det är ju tur att det bara är jag som blir sårad, tänk vilket jävla liv det hade blivit om det var ombytta roller."
Jag behöver jobba för att sätta gränser inför min omgivning "det här känns faktiskt inte okej för mig." Man behöver inte heller alltid ta strider för att sätta gränser, men att faktiskt förhålla sig på avstånd från dem som inte vill en väl.