Marie Leonfrost

Att barn alltid kommer testa gränser och successivt frigöra sig från sina föräldrar är en del av utvecklingsprocessen inför det kommande vuxenlivet. Ju äldre barnet blir desto mer hänsyn skall tas till barnets vilja.

Poängen är, har man skapat en bra "produkt" så blir denna tid (tonårstiden) inte lika tung och jobbig som den annars hade blivit, ifall föräldrarna hade uppfyllt sitt föräldraansvar. Barnet besitter ingen skuld över att föräldrar brustit i sitt ansvar. Man kan likställa det med att barnets handlingar ofta är en verkan av föräldrars uppfostran.

 

Oavsett vad som sker i barnets liv så skall föräldrarna bemöta barnet och tillgodose de behov barnet har. Om barnet blir mobbat i skolan skall föräldrarna ta sitt ansvar och skydda barnet och hjälpa med eventuella behov (psykologiskt stöd, ev byte av skola, råd etc), för att ändå trots yttre omständigheter lyckas upprätthålla barnets välbefinnande.

Samma sak sker vid olyckor, ifall barnet förlorar ett ben eller en arm - är föräldrarna skyldiga att tillgodose barnets behov som då uppstår . Med behov räknas både materiella och psykologiska (vilket kan vara allt från att bearbeta händelsen till att ta med barnet ut på promenader).

 

En del säger; "men den personen fick ju ditt och datt, dennes liv kan ju inte ha varit så hemskt."

Det är här det viktigaste kommer in, det spelar ingen roll vad Du definierar som en bra uppfostran. Om du anser att ditt liv hade varit bra om du fått allt detta, så hade kanske just du fått dina behov tillgodosedda. Varje barn har särskilda behov utöver de biologiska så som mat och hygien. Det som hade uppfyllt dina behov för att du ska må bra behöver alltså inte betyda att andras behov blir uppfyllda av samma saker. Man måste alltså som förälder vara mycket lyhörd för att kunna se vilka behov sitt barn har.

Jag vill även klargöra att jag inte menar att man ska lyda sina barn och aldrig se till att de är ledsna eller besvikna. Det handlar om att du skall finnas där och förklara varför du gjort valet som gjorde dem ledsna/besvikna och visa förståelse över att de är ledsna/besvikna.

Barn får inte alltid sin vilja igenom när det gäller hur länge de får vara ute eller vilka saker som ska köpas eller kläder som skall bäras, men det är inte det viktiga i en barnuppfostran. Det viktiga är hur Du bemöter ditt barn och vilken metod du använder när du utövar uppfostran - inte vilka regler du har.

 

Exempel:

Två barn får exakt samma uppfostran från det att de föds till dess att de är vuxna.

Blir dessa två personer då identiska och hanterar livet likadant? får de samma värderingar? väljer de samma val? Där vill jag gå in och säga; Nej! Att du har haft exakt samma uppfostran betyder inte att du blir formad till en viss typ av människa. Varför inte? Varje människa är unik och en helt egen uppsättning av gener och ärftliga förutsättningar. Vi människor har ingen mall när vi föds och om man gör likadant med alla barn så blir alla likadana - så är det inte. Varje individ har alltså olika känslomässiga behov, och det som funkar på det ena barnet behöver inte uppfylla det andra barnets behov för att kunna bli en god och sund människa.

 

När barnet blir vuxet har det vuxna barnet själv ansvar över att se till att få sina behov tillgodosedda. Så om det vuxna barnet haft föräldrar som inte lyckats tillgodose barnets behov så blir det först och främst mycket mer arbete för att kunna bli en sund och balanserad människa. Det blir även det vuxna barnets ansvar att nu se till att uppfylla de behov där föräldrarna eventuellt brustit, vilket är ett omfattande arbete.

För att det vuxna barnet ska kunna tillgodose sina behov, måste barnet bli medveten och se vart föräldrarna brustit och vilka behov de fått tillgodosedda. De måste våga se sina föräldrar både som onda och goda och inte enbart goda eller onda.