Utsatta kvinnor och barn
I ett tidigare inlägg (daterad 15 juli) skrev jag om Linnéa Claesson som skrivit en debattartikel i aftonbladet. Hon är en inspiration och kämpe för kvinnors rättigheter gentemot mäns våld mot kvinnor. Hon kämpar även i andra frågor gällande kvinnors rätt i samhället osv.
Hon använde uttrycket; alla känner någon som blivit utsatt för sexuella övergrepp, men ingen känner en våldtäktsman". Jag fann den klockren, för det är precis så det är!
När vi hör kvinnor berätta om hur de blivit misshandlade eller våldtagna så misstror vi oftast kvinnorna. I regel är det faktiskt så att kvinnan talar sanning. Man beräknar att endast 4 procent av dem som anmäler en våldtäkt ljuger. Om denna beräkning är sann så är alltså 96 procent sanna. Varför är det då vanligare att man misstror eller ifrågasätter kvinnorna? Är det för att det inte kan gälla din bror, din pappa, din vän eller din partner?
Jag drivs själv av frågan om mäns våld mot kvinnor. Jag vill påverka och förändra. Ska samhället verkligen se ut så här? Hur ska man kunna hjälpa de kvinnor som blir utsatta för misshandel och/eller våldtäkter, hur ska man kunna hjälpa barnen som tvingas bevittna eller själva blir utsatta? Det är sällan det finns fällande domar i såna här mål, men med det sagt så betyder det inte att det inte har hänt. Hur ska man kunna hjälpa dessa kvinnor och barn då?
Vi behöver ett bättre system i Sverige för att skydda våra kvinnor och barn. Just nu är det bristfälligt. Jag har nyligen satt mig in i tingsrättens och socialtjänstens bedömningar i sådana här fall och det jag kan konstatera är att det krävs en bättre kommunikation mellan dessa instanser för att på riktigt kunna hjälpa de utsatta!