Tvivel eller eftertänksam?
Innan vi gifte oss så tänkte jag igenom detta flera gånger, så mycket att jag ibland förväxlade det med tvivel. Jag är inte helt van vid att fundera igenom ett beslut jag tar genom varenda molekyl.
För mig har det (sorgligt nog) varit ett större beslut än när jag skaffade min son (vilket jag borde ha tänkt över mycket mer än giftermål). Jag har en gammalmodig syn på äktenskap där jag anser att jag som fru ska vara trogen och lydig. När jag valt en man att gifta mig med så väljer jag även hans värderingar och prioriteringar och måste leva därefter. Hans önskan blir min önskan och jag skall stå honom enig.
"Tänk om han kommer vilja mig illa, då kan det gå åt helvete för mig."
Då jag har min syn på hur jag som fru skall vara gentemot min man så är det nämligen mycket viktigt att jag väljer en man som vill mig väl, så att han inte gör så att jag far illa.
"Kan jag stå bakom denna människa för resten av mitt liv? Kommer jag vara nöjd med denna människa till jag dör? Är jag redo att låsa mig vid en enda människa resten av mitt liv? Jag har ju inte varit världens mest återhållsamma människa."
Och hur tusan ska jag veta vad jag kommer känna om 30 eller 40 år?! Jag är nöjd med min karl, han har allt jag vill ha hos en man. Jag kan inte veta vad jag tycker om massor av år, jag kan bara utgå från vad jag känt under dessa år som gått.
Jag kan inte säga att han är perfekt, för alla har vi våra brister - men han är lätt värt det! Varje gång han ler och tittar på mig, skämtar med mig eller håller om mig - så är allt annat glömt. Är det inte så det ska kännas?