Borde jag skämmas?
Jag funderade här i veckan mycket på mitt liv och om jag faktiskt behöver ändra på mig som människa. Jag satt och funderade ifall jag är dum i huvudet helt enkelt. Jag frågade mig ifall jag skäms över den jag är, eller om jag rent av borde göra det?
Nej, alltså nej. Nej jag skäms inte över vem jag är, vart jag har varit eller vart jag vill i livet. Däremot insåg jag att jag behöver förändra olika beteenden och lära mig att hantera vissa känslor. Jag behöver alltså inte skämmas för den jag är, men jag skäms ibland över hur jag beter mig.
Om jag slår sönder en lyktstolpe på gatan, så skulle många stå runt mig och titta på mig som om jag vore knäpp, dålig, störd etc etc.
Om ni då får veta att jag just förlorat mitt barn i en olycka, skulle ni tycka jag var lika knäpp och dålig som människa då? De flesta skulle nog ändra sin uppfattning om mig som människa, däremot skulle de behålla sin uppfattning om att det är dåligt att slå sönder något. Och skulle man då dumförklara anhöriga som umgås med en människa som begått dessa handlingar?
Starka känslor är, för en del av oss, svåra att hantera och ibland vet man inte vart man ska göra av dem. Aggression är ofta ett uttryck på att en människa mår dåligt.
Det jag menar är; även om dåliga handlingar i sig definierar mig som person så anser jag - att det inte är så fullt ut. Jag är alltså inte knäpp, dålig eller störd! Jag är ledsen och mår dåligt! Är jag en dålig människa för att jag mår dåligt? Jag tycker mer motiven bakom handlingar säger mer om hur jag är som människa, än bara handlingar i sig. Det betyder inte, som jag påpekade tidigare, att jag inte skall stå till svars och ta mina konsekvenser av mitt handlande. Det betyder inte heller att jag gör rätt, att det är lagligt och försvarbart. Jag menar bara att jag är inte dålig som människa. Jag har gjort dåliga handlingar - men jag som människa ÄR inte dålig.
Det finns en människa jag verkligen inte klarar av på grund av vad denna utsatt mig för. Jag anser inte att denna människa är dålig. Jag förstår dock att denna mår mycket dåligt, saknar insikt och behöver arbeta med sig själv. Trots vad jag blivit utsatt för anser jag inte att denna är dum i huvudet. Jag hoppas dock att denna finner insikt och förändrar sitt beteende. Jag hoppas med andra ord att denna människa ska börja må bättre så att denna inte behöver agera ut sina känslor på detta sätt eftersom det skadar andra. Men jag har även insikt i att denna inte har som intention att skada. Man vill bara få utlopp för alla starka känslor och därmed må bra.
Varför tror ni att människor begår brott? Tror ni att de är dum i huvudet? Att de är mindre intelligenta? Mentalt sjuka? Människor som begår upprepade kriminella handlingar är oftast precis motsatsen. Det som majoriteten av dessa människor har gemensamt är faktiskt en taskig uppväxt/traumatiska händelser som inte blivit bearbetade. (Efter flera års nyfikenhet på vad som driver människor till synes knäppa handlingar, frågade jag faktiskt en psykolog som arbeta med kriminella patienter ifall detta stämde.) Och blir du dum i huvudet av en taskig uppväxt eller traumatiska händelser?