Marie Leonfrost

Det här med ärlighet är otroligt viktigt. Om vi inte är ärliga går problem inte att lösas. Ärlighet, anser jag, är en av nycklarna till ett bra och sunt kärleksförhållande.

Om jag inte är ärlig så blir det mycket svårt att kunna reda ut saker och ting. Ibland väljer vi människor att "skydda" vår partner med lögner, "för att de skulle bli så ledsna/arga över sanningen". Problemet är här, att vi skyddar dem inte. Vi skapar större problem än det vi hade från början. Majoriteten av alla fall så smäller bubblan på ett eller annat vis förr eller senare.

Jag kan bli så trött på människor omkring mig som lever och på riktigt tror att lögner för något gott med sig. Den enda gång jag kan se att lögner är befogat är om du är rädd för ditt eget liv. Dvs om du lever i ett förhållande där du blir misshandlad. Men då hoppas jag att du arbetar för att ta dig därifrån. Ett förhållande där misshandel förekommer har sällan en bra utgång utan att man går isär.

Jag ser, med lite ojämna mellanrum, människor som lägger upp kärleksförklaringar och hävdar på hur otroligt bra de har det och hur kära de är. Det skulle normalt sett uppfattas som gulligt. Problemet är att i vissa fall så sitter jag på information som visar på motsatsen. Alltså att jag vet att deras partner varit otrogen, eller ljuger om olika saker eller både och.

Av mina erfarenheter så skall man inte bli lugn ifall ens partner "plötsligt slutat ljuga". En människa blir nämligen inte ärlig för att du har bråkat och skrikit och gråtit till dem. Ärlighet är något man väljer och vissa människor har lättare att ta till lögner. Har din partner plötsligt slutat ljuga så är det tyvärr sällan så att han blivit ärlig, utan han har nämligen bara hittat andra sätt att ljuga på.

Jag tänker så här, att träffar man en tilltänkt partner som använt sig av lögner, otrohet etc så skall man veta vad man ger sig in i. För att förändra måste man veta vad sina beteenden grundar sig i. Det går alltså inte att bråka sig till ärlighet eller trohet.