Lev medan du lever
Jag funderar mycket nu på tiden man lägger på sig själv, inte mig som mamma, eller som fru eller anställd. Vad gör jag för mig själv?
Nu ska vi inte förväxla vad jag gör för att fly när jag brister i att ta hand om mig själv. Att fly hjälper ofta för stunden, men nu vill jag prata om vad man gör i vardagen för att ta hand om sig själv och hur viktigt det egentligen är, alltså vad man gör för att undvika att flykt skall vara nödvändigt.
Generellt har mitt liv varit lite av en berg- och dalbana, vissa perioder har varit lugnare och vissa lite o - lugnare ;) :P Så är det väl egentligen för ganska många av oss - dock kanske med olika proportioner.
Men sedan jag tog ett beslut som skulle komma att förändra och påverka hela mitt liv, har berg- och dalbanan plötsligt dragit på några växlar och mina lugnare perioder blev inte lika lugna som tidigare.
Jag skulle behöva en paus. Jag har egentligen behövt den i några år nu - dock utan att vara medveten om den. Istället har jag flytt med olika medel när det blivit för tungt. Jag har "bitit ihop", som man så fint brukar säga, när det egentligen har handlat om att jag behöver få vara ifred och reda ut en del saker med mig själv - och framför allt hela.
Jag har inte haft tid att hela, jag har varit i ständig kamp för min rätt till ett liv i frid. Jag har dock med tiden insett att vissa saker får man leva med tills man dör. Det är lite som att leva med en dödlig sjukdom, man vill inte ha den - men den finns alltid där och vad än man gör försvinner den aldrig, man kan dock hitta sätt för att lindra besvären. Jag kan bara förändra min inställning; skall jag låta sjukdomen "ta död" på mig medan jag lever eller ska jag vänta till den dagen jag faktiskt dör istället?
Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, stärkas och hitta sätt att hantera mina "sjukdomar". Jag behöver lära mig att leva medan jag lever och inte falla "offer" för mina plågor och eländet runt i kring.