Min mening med denna sida
Detta kan ju låta lite flummigt. Men till att börja med litar jag inte särskilt mycket på människor, eftersom jag vet att vi ofta är egoistiska när det väl kommer till kritan. Man ser alltså till sina egna behov i första hand (när det verkligen gäller något viktigt). Med det menar jag att jag inte anförtror människor vissa saker. Om jag vill att något verkligen ska bli av så försöker jag se till att det blir så. Det är min önskan och mina önskningar försöker jag uppnå.
En del kanske undrar varför jag skriver som jag gör på denna sida, jag skriver ut mina funderingar och värderingar, mitt synsätt på livet och sådant jag tror är bra eller mindre bra för att kunna leva ett sunt liv. Jag har alltid haft behovet av att uttrycka mina känslor i skrift. Jag har skrivit en hel självbiografi från det att jag föddes fram till 2007, 2008. Den blev på över 200 datorskrivna a5or. Jag önskade jag hade kvar den idag. Nåja.
Att jag har ett behov av att skriva betyder inte att jag måste lägga upp det offentligt. Orsaken till att denna sida finns, är för min son och eventuellt mina andra framtida barn. Om jag skulle gå bort så vill jag ha en chans att påverka dem, att de ska få en inblick i hur jag var och vad jag tycker är viktigt att lära sig. Det är de spår jag vill lämna efter mig. Hade jag litat på en människa hade jag kunnat anteckna allt på annat ställe och be dem ge det till mina barn vid min död. Men först och främst kanske den människan dör före mig, eller samtidigt. Huset kanske brinner och alla anteckningar med det. Nu kanske visserligen internet ger upp totalt någon gång, men det känns just nu som det säkraste stället ändå. Konstigt nog. Visserligen har jag även i pappersformat information jag vill att mina barn ska ta del av (som rent ut sagt skulle vara olagligt att dela offentligt) men det är inte hela världen om de försvinner. Det skulle vara tungt, men inte allt.
Nu låter det som om jag tänker att jag ska gå och dö. Det är inte så jag menar, det är lite som att man skrivit ett testamente. Man skriver ju inte endast testamente för att man tänkt gå och dö nu på direkten. Men man vet aldrig. Jag kanske dör ung, eller 97 år gammal. Det vet jag inte.
Jag värderar själv att få veta mina rötter och jag är mycket nyfiken på hur människan fungerar. Nu kanske inte mina barn kommer dela den känslan, men ifall att, så vill jag att de ska ha tillgång till lite information för att få en inblick i hur deras mamma tänkte och resonerade. Och vetskapen om att jag en dag faktiskt skrivit ner alla dessa ord. Att jag kanske känns levande på något sätt.
En barndomsvän dog hastigt den 14 maj i år och det känns fortfarande overkligt. Han var en "extra lillebror". Vi talade eller umgicks inte varje dag - det gjorde däremot min bror sedan de föddes - däremot så tillhörde han och hans familj- min familj. De är en del av min uppväxt och för mig är de viktiga personer. Jag är glad att han hann vara med på mitt bröllop och att han fick lära känna min son och min man.
Jag tror det är normalt att man kan få funderingar kring dessa saker när döden kommer en så nära. Och den kommer närmre och närmre hela tiden.
Jag är en människa som tycker om att stå upp för mina åsikter (när det behövs), jag gör sådant som får mig att må bra (även om det inte alltid varit det bästa i längden), jag talar alltid sanning (även om jag ofta fått ta skiten i slutändan då andra valt att förneka och där står jag med en rätt sjuk historia som kan vara svår att tro) jag har inte problem med att berätta problem, det är en del av livet. Man får inte ut något av att ljuga för sin omgivning. Inte om allvarliga saker i varje fall. Istället för att ljuga för att få "uppmärksamhet" så har jag haft en tendens att utsätta mig för saker som i många ögon kan ses som högst tvivelaktigt. Och mina försök till rop på hjälp har ibland inneburit att jag gått ut med högst personliga och vidriga händelser (så som jag upplevt det). Om jag går ut med något och hänger ut namn och adress så finns det risk att det är för "att djävlas", men jag gör inte sånt. Helt ärligt så finns det så mycket skit jag utsatt mig själv och blivit utsatt för, så jag behöver inte hitta på saker för att ljuga. Det finns tillräckligt.
Jag lärde mig för några år sedan att det inte är värt att försöka "skrika högst", sanningen brukar oftast segra till slut och jag tror om inte annat att insikter kommer till oss alla förr eller senare.
Jag har mina vänner, och bara det har tagit hela 26 år att ta reda på vem som faktiskt är mina vänner och vem som inte är det, och hur jag kan se vem som är intresserad av att ha mig i sitt liv. Jag behöver inte någon som inte behöver mig. Förr gillade jag att umgås med människor som jag fick "jaga" för att få deras gillande och godkännande. Idag ser jag inte upp till dessa människor eftersom jag vet att de är minst lika trasig som mig när de har behov av att trycka ned andra på ett eller annat sätt. Jag vill ha och värderar positiv energi. Jag vill utvecklas. Och det gör man inte med negativa människor, besserwisser eller nedvärderande åsikter. Jag vill ha konstruktiv kritik vilket innebär att jag vill veta vad de anser är mina brister och sedan förslag på hur jag kan göra istället för att förändra. Hittills med mina sju år i denna kommun är det ytterst få, av dem jag mött, som besitter denna kunskap och har den insikten i livet att man inte behöver trycka ner en annan för att själv må bra. Seriöst, ytterst få. Jag värderar dem. Och därför har jag några få nära, långa relationer med mig och resten blir på olika sätt, med tiden bortsållade.
Gör sådant som ger dig positiv energi, du ska riktigt känna hur ditt liv fylls med mening och lust. Såna relationer eftersträvar jag, jag känner mig färdig med samhällets norm på hur man borde leva och vad som borde göra en glad och vad som borde göra en ledsen. Jag vill göra det jag mår bra av. Och då tar jag hellre tiotusen "fiender" om det är vad som krävs för att gå min egen väg och ställa mina krav på min omgivning. Är inte livet lite för kort för att leva efter hur andra vill att man ska leva? Vad vill seriöst du göra för att må bra? Om det inte fanns regler eller lagar, allt var möjligt. Precis allt. Helt ekonomiskt oberoende. Hur hade du levt då, hur hade dina relationer sett ut? Vad hade du fördrivit dagarna med? Där har du något att sträva efter. INGENTING är omöjligt :)