Tron på sig själv
En av mina barndomsvänner var förbi häromveckan och vi pratade en del om mina intressen. Även om det hon sa till mig var något jag själv varit medveten om ett tag, så var det skönt att få det bekräftat av någon jag ser som både intelligent och någon som faktiskt känner mig riktigt väl; "vet du vad ditt största problem är? Du tror inte på dig själv, och det gäller i allt."
Och nej jag har väldigt svårt att tro på mig själv. De som faktiskt känner mig vet att jag sällan skryter eller vågar ta för mig (i områden jag kanske borde våga ta mer plats). "Jag kan inte", "det finns dom som är bättre". Det är jag i ett nötskal. Men då har vi de personer som tycker jag tar mycket plats och kanske inte alls anser att jag verkar ha problem med tron på mig själv. Då vill jag gratulera, du har träffat mig när jag haft alkohol i blodet. Det är faktiskt rätt fascinerande hur mycket inverkan lite alkohol kan göra på mina tankar och känslor. Jag vågar och jag skäms inte över mig själv. Förrän dagen efter, när jag blir nykter igen.
Det är ofta så, att jag påbörjar något jag verkligen fått eller har intresse för. Så länge det går bra går det givetvis bra, men så fort jag känner att jag misslyckats en gång, och då spelar det ingen roll att jag lyckats tjuttioelva gånger innan, så känner jag mig så dålig av tankarna att detta kanske inte är något för mig. Så jag slutar. Sen kan jag ta upp det igen och så blir det samma visa igen.
Nu däremot, har jag tagit upp flera olika "drömmar" jag haft genom åren och jag kör på. Jag är inte galet nöjd över allt, det händer faktiskt rätt sällan. Men istället för att säga nej till de människor som ber mig om mina tjänster, så säger jag ja - vilket resulterar i en del sömnlösa nätter av nervositet. Eller ja, jag får svårt att somna för att jag är så rädd för att misslyckas med det projekt jag tagit på mig. Givetvis har jag gränser, jag tar inte på mig för stora projekt. Men saker jag tidigare sagt eller skulle ha sagt nej till är något jag tar på mig trots att det innebär en massa nya och obekväma känslor. Efteråt blir jag åtminstone nöjd över att jag faktiskt försökt och verkligen ansträngde mig och gjorde mitt bästa. Resultatet är jag sällan nöjd med men det ligger inte på nummer 1. Det viktiga är att jag försöker, och gör något jag tycker om och skulle vilja bli bra på.
Jag har så många människor omkring mig, vilket jag blivit förvånad över att jag faktiskt har, som tror på mig, som pushar mig och som hjälper mig - det sitter bara i vad jag vill. Men när jag vill så finns de där och hjälper på så många sätt. Och jag är så jäkla tacksam. Det var kanske det jag behövde känna för att ta mig vidare, att jag har flera som tror på mig och stöttar mig.