Marie Leonfrost - Min man och jag

Min man och jag

När jag träffade min man, eller rättare sagt, när vi blev ett par - så kom det väl inte direkt som en chock för vår omgivning. Det var många som hade "känt det på sig", även om de kanske inte trodde att vi verkligen skulle skrida till verket. (Det gjorde inte jag heller faktiskt). Samtidigt fanns det några av dessa som känt det på sig, som trots detta ifrågasatt mina känslor för honom. Ingen från "min" sida har någonsin tvivlat, men de känner mig. Jag har inte sprungit efter karlar i första taget, det är dom som får sköta den biten. Men ibland hittar man sina guldkorn i livet. Det blir liksom värt att börja springa, trots sin dåliga kondition. Jag var på moln i början och hade så sjukt svårt att förstå att jag lyckats fånga honom. Men verkligheten kom rätt snabbt inpå en, och jag hade andra, inte lika härliga känslor att ta itu med, samtidigt. Jag var varken en bra flickvän eller ett särskilt bra ex till min föredetta. Det tog tid. Men jag hade bestämt vilken väg jag ville gå, även om alla känslor ibland fick mig att känna förvirring. Två år efter vi blev ett par gifte vi oss. Och i år har det gått två år sedan vårt bröllop!

På vissa plan i livet kan man säga att jag är gammalmodig - jag anser inte att jag är "fast" förrän jag är gift. I livet har man flera olika relationer genom åren, en del stannar kvar medan andra passerar. Vi letar efter en människa att dela vårt vuxna liv med, som skall finnas med oss hela vägen till döden. En del hittar inte sin livskamrat förrän senare i livet och andra kanske inte är mogna att ta såna beslut riktigt än. En del kanske har olika genom olika perioder i sitt liv och en del kanske trivs med variation. På något sätt tror jag på den här "eviga" kärleken samtidigt som jag förstår att man kan växa ifrån varandra. Avsikten är dock när man ingår ett giftermål att man vill dela sitt liv med den människan. Sedan är det ju inte alltid det blir så.