Marie Leonfrost

Ommöbleringar, målning/tapetsering, inköp, fester, förhållanden, relationer - jag kunde komma på allt, för att en timme senare ha genomfört eller påbörjat förändringen. Jag vet inte om det är därför jag har lite svårt med förändringar idag, just för att en förändring generellt inneburit många jobbiga känslor - för det mesta. 

Jag lärde mig hantera denna impulsivitet bättre och bättre med åren och idag skulle jag vilja påstå att det tokigaste jag gjort detta år är att ljusa upp mitt hår mer än jag någonsin gjort förr. Och sått en massa frön i våras. 

Sedan kan och har jag givetvis gjort större förändringar, men det är inget som skett impulsivt eller ogenomtänkt. 

Även om jag vet att vissa förändringar är bra så kommer det Alltid lite ångest som ett brev på posten. När jag skriver ned detta nu så blir det en aning klarare, jag förstår att det kan bli så, att jag rimligtvis förknippar alla förändringar med något dåligt då det som sagt ofta varit jobbiga förr. Kroppen minns ju.

Men tänk vad tråkigt livet skulle bli utan förändringar. Sedan finns det även förändringar vi inte kan påverka, som dödsfall till exempel. Jag är livrädd och får en klump i magen vid tanken att en nära skulle gå bort. Nu menar jag givetvis utöver den otroligt tunga sorg det skulle innebära av att förlora dem, man blir väl aldrig glad vid tanken av en älskads bortgång. Men just utifrån min svårighet till förändringar, det skulle vara en sådan total förändring jag inte kan kontrollera.

Usch.

Jag kan ändå se tillbaka på mitt liv hittills och se att jag åtminstone haft ett händelserikt liv, med otroligt mycket känslor både åt ena och det andra hållet. Jag har gjort vad jag känt för och vad som för stunden fallit mig in. 

Idag måste jag dock säga att det finns saker som fortfarande förföljer mig på ett eller annat sätt. Vissa pris är dyrare än andra att betala och jag har ofta - och de senaste åren - dagligen ställt mig frågan hur länge jag ska straffas över vissa val jag gjort. Där väljer jag dock att Lita till, att sanningen alltid segrar och att det finns någon form av karma. Jag betalar min karma menar jag, hur länge till? Resten av livet? Det skulle faktiskt kännas bättre ifall även andra fick sin faktura samtidigt. Men som sagt, jag väljer att tro att det till slut blir bra. Det kommer. Alla får betala till slut.

Jag har under en tid stått inför ett val som skulle komma att förändra mitt liv drastiskt till det bättre. Ändå kommer jag på mig med att bromsa mig själv. För vad? Rädslan för det okända. Jag är van att leva på ett sätt, jag är rädd att kasta mig ut. Vad ska jag göra av alla dessa positiva känslor? Hur hanterar man dem, liksom?

Det känns lite som om jag står vid en stupkant, fastspänd i många olika säkerhetslinor med förstärkning nere vid botten. Jag vet att om jag kliver ut så kommer jag få uppleva en häftig, hisnande upplevelse. Jag har dessutom så mycket skydd man kan ha under dessa omständigheter. Och jag vill. Jag vill så gärna hoppa. Men jag vågar ändå inte. Varför är jag rädd för att lyckas? Släpp taget och hoppa!