Smärta
När exempelvis våra muskler tar för mycket stryk eller ett ben går av i vårt skelett skickas det sk smärtsignaler via våra nervtrådar till hjärnan.
Vi har vår smärta just på grund av att vi ska skydda området som precis blivit skadat. Vi ska inte heller så lätt kunna fortsätta med de aktiviteter som föranledde till skadan, därför gör det mer ont i vissa vinklar osv.
Måndagen den 6 augusti kl 13.30 (på min sons födelsedag) var jag tillsammans med min man och son inne i ridhuset vi har på gården. Min man skulle flyga upp till norrbotten imorgon, tisdag, för fortsatt studietid. Jag och min man pratade med min son om det här med olyckor, att de kan hända. Vi började instruera honom hur han skulle göra i det fall han såg mamma vara med om exempelvis en hästolycka. Vi sa vilket nummer han skulle ringa (112) och vilken adress vi hade. Jag visste att ridolyckor händer men jag var inte särskilt orolig för att falla av.
Efter en stund skulle jag till att sitta upp på min häst. Jag kom inte upp ordentligt till en början och hästen satte av i galopp. Hon lyssnade inte när jag försökte få stopp på henne.
Jag flög av och landade på alla fyra, dvs mina händer och mina knän. Höger knä slog i lite före det vänstra och precis vid landningen hörde jag en smäll inifrån min kropp.
Jag vrålade ut av smärta, vilket aldrig någonsin hänt förr. Jag har aldrig skrikit rakt ut av smärta, inte ens när jag födde barn. Den smärta som jag upplevde under måndagen kan jag inte med ord beskriva, men jag kan säga att jag hellre föder 15 barn till.
Jag hörde min son i panik skrika; mamma! MAMMA!! Min man försökte lugna honom innan han sprang fram till mig. Han förklarade (har jag fått veta i efterhand) att han absolut inte fick röra vid mig där jag låg. (Han tänkte ifall rygg eller nacke var skadad)
Min son sprang gråtandes fram till mig med darriga ben och frågade; mamma kommer du dö?
Oj så det smärtade i mig att höra min son så skräckslagen. Jag bad honom sitta vid mig och förklarade att jag inte kommer att dö. Jag har bara ont. Min son strök mig i håret och grät. Efter det höll han koll på mig hela tiden och lämnade inte min sida.
SOS skickade både helikopter och ambulans, tillsammans var det en läkare som undersökte mig på plats. De behövde veta ifall min rygg eller nacke tagit stryk så gott de kunde innan de ville lyfta i mig. Så fort de petade i mig skrek jag så jag stundvis tyckte synd om personalens trumhinnor. De satte nålar i mig och sköt in både en hög dos morfin och den obehagliga ketalar. Ketalar verkar så att du tappar all känsel i hela kroppen, du känner inte ens av att du har en kropp. Det snurrade så mycket att jag trodde jag skulle svimma eller rent av dö. Man kände sig som ett väsen. Men de fick vänt mig på båren och efter en stund skulle de ge mig mer ketalar. Jag frågade gråtandes varför och fick till svar att de var tvungna att sträcka ut mitt ben och att det kommer göra mycket ont. Jag bad om att de kunde försöka innan de körde in det där helvetet igen, vilket hon efter en sekunds funderande höll med om. Jag skrek "okej, okej, okej", och skulle precis säga att de fick ge mig vad de ville. Men då var de klara.
Jag grät och skrek om vartannat beroende på minsta lilla rörelse.
När jag kom in på akademiska sjukhuset i Uppsala klippte de upp alla mina kläder, inklusive mina underkläder. De skickade in mig på helkroppsröntgen samt magnetröntgen. Det var obehagligt att åka in i det lilla utrymmet.
Turligt nog var endast lårbenet av ca 10 cm över knät. Jag hade även lite splitter som de kallade för butterfly fragment.
Allt annat i min kropp var intakt. Vilken befrielse. Nu gips och sen hem, tänkte jag. Nej jag skulle opereras på tisdagen och fram tills dess skulle de lägga mig i sträck som det kallas.
De lokalbedövade och borrade in en metallpinne genom skelettet under knät. När det väl var klart drog de ner benet från resten av kroppen en bit så att det inte skulle ligga och skava, det var det som gjorde ont.
De satte ett snöre som de sedan fäste tyngder vid och oj så skönt det var när allt var på plats. Jag kunde åtminstone ligga still utan att gråta eller skrika av smärta. Jag fick dock fortfarande morfin intravenöst.
När de körde upp mig till rätt avdelning och rum så gjorde varenda dörrkarm och kurva ont. Vi ska inte ens nämna smärtan som uppkom i samband med att åka in och ut ur hissen. Vi hade behövt åka snigelfart (bokstavligt talat) för att undvika smärtan.
De satte även in kateter eftersom jag var oförmögen att använda benet.
Efter operationen på tisdag hade jag mer ont än jag hade innan jag åkte in för operation. Jag fick nu smärtstillande i tablett och kapselform, fortfarande morfin och opiater.
De hade opererat in en titanpinne på ganska exakt 35 cm inuti mitt skelett i lårbenet och ned mot knäskålen.
Under dagarna som gick fick jag väldigt högt infektionsvärde och de har gett mig både antibiotika, dropp och blodförtunnande. Jag har blodbrist men de låter det vänta ett tag i hopp om att kroppen ska ta hand om det själv än att jag ska få blod. Mitt höga blodtryck jag haft innan flytten till Uppsala är som bortblåst och jag pendlar runt 115/70, vilket är ett skolboksexempel enligt personalen här. Ett blodtryck jag alltid låg kring förr innan mitt liv blev så stressigt för många år sedan.
Vilopulsen kunde dock ligga uppemot 135 men när jag fick ha min man med mig på avdelningen sjönk den till som lägst 84.
Jag träffar en sjukgymnast varje dag som har gett mig några övningar för att få igång blodcirkulationen i benet. Jag tränar med ett gåbord för att kunna gå igen. Än har jag inte kunnat belasta benet ett endaste gram. Dock kan jag med stundvis hanterbar smärta vrida benet lite försiktigt till vänster och höger.
Jag ligger fortfarande efter nio (9) dagar kvar på akademiska sjukhuset i Uppsala och jag vill verkligen hem nu. Jag kan fortfarande inte belasta benet, men smärtan från knät och nedåt har avtagit till en acceptabel nivå. Jag har dock en olidlig smärta i lårbenet och är oförmögen att lyfta eller böja det. Jag har fortfarande blodbrist och vilopulsen ligger runt 100 trots att min man inte längre sover med mig här.
Tanken är att jag ska få komma hem när jag endast behöver kryckor för att ta mig fram, vilket fram till idag varit otänkbart. Vi får se senare idag om vi kommit längre än igår. När jag väl börjar med kryckor räknar man att jag kommer behöva dem i 2-3 månader och sjukgymnasten säger att jag får räkna med ett år innan benet har rehabiliterats färdigt.
Detta är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma och en smärta jag aldrig mer vill känna. Men i allt detta så är det tanken av min son som nybliven 9åring får bevittna olyckan och har tron om att hans mamma håller på dö, som smärtar mig mest. Han fick sova med mig första natten på sjukhuset och det tackar jag enormt för, det lugnade nog honom med tankarna om att jag skulle vara döende. Han har varit och hälsat på mig 6 timmar varje dag och han har ringt så många gånger att jag inte kan räkna. Men oj så glad jag varit när han ringt. Jag vill inte att han ska vara orolig. Mellan fredag-söndag åkte han tillsammans med sin pappa och hans sambo med barn in till Stockholm där de bland annat varit på gröna lund. Det var nog skönt för honom att få komma iväg och tänka på annat för en stund. Mitt lilla hjärta.